Vinterns fältarbete på Svalbard

18 september 2017

Isbjörnarna hade en förhållandevis bra vinter och vår på Svalbard. Den började som vintrarna gjort mest de senaste åren: väldigt lite is. Men i mars drev Nordpolens packis söderut, fyllde fjordar och hav runt Svalbard, och innebar även en nedkylning. Det innebar ett tillfälligt bandage på ett ekosystem som håller på att falla sönder.

Isbjörnarna hade en förhållandevis bra vinter och vår på Svalbard. Den började som vintrarna gjort mest de senaste åren: väldigt lite is. Men i mars drev Nordpolens packis söderut, fyllde fjordar och hav runt Svalbard, och innebar även en nedkylning. Det innebar ett tillfälligt bandage på ett ekosystem som håller på att falla sönder. För trots att Svalbard fick mycket is, hade Arktis som helhet, som vi nämnt tidigare, det minsta istäcket någonsin under mars.

Sova i skift och vakta för isbjörnarna

Mycket tid i vintras spenderade vi på det frusna havet utanför Spetsbergens östkust, Mohnbukta. Som basläger använde vi den fångstsstuga som finns där. Stugan, byggd av isbjörnsjägare 1928, är ungefär lika stor som ett normalstort badrum, och innehåller precis allt det man behöver, men inget mer. En liten vedugn, ett bord och en våningssäng. Den är ganska mysig, och oavsett hur isande kallt det är utanför kan man värma upp den till bastutemperatur på nolltid. Och framförallt: den har väggar och tak som håller isbjörnar ute. Det är fördelen med en stuga. I tält blir allting väldigt arbetsamt, då en av oss måste vara vaken och hålla vakt mot isbjörnar. Vi får då sova i skift och sömnen blir inte särskilt bra. Dessutom tar det mycket tid, då vi bara är två. Så stugan är fin att kunna använda.

Isbjörnshonan Helen

I Mohnbukta har jag spenderat oerhört mycket tid i under åren, och upplevt mer än jag någonsin trodde jag skulle under min livstid. Whiteouts, stormar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Men också allt det vackra: polarnatt, midnattsol, fantastiska möten med isbjörnar. Och det var här Melissa mötte sin första isbjörn förra vintern, den vackra hona vi döpte till Helen, som senare Leonardo DiCaprio spred över världen.

Nu mötte vi en hona som mycket väl skulle kunna vara Helen. Nu med två små årsungar. Ungarna hade fötts i ett ide runt nyåret, troligtvis på en bergssida nära isen där vi mötte dem. Nu hade de nyss kommit ut ur idet för första gången, och mammans desperata jakt på föda hade påbörjats. Hon hade inte ätit sedan hon byggde sitt ide för att föda, i oktober eller november året innan. Den första tiden ute på isen är oerhört viktig för överlevnaden för den här lilla familjen. Det är där isbjörnen finner sin föda: säl. I maj-juni börjar isen smälta och bryta upp, så det gäller att äta så mycket som möjligt under dessa veckor, för tuffa tider väntar.

Det innebär också ett stort ansvar för oss, som försöker dokumentera deras liv. Under inga omständigheter får vi störa dem. Men denna mamma var oerhört avslappnad, och brydde sig inte mycket om oss. Vi hade många underbara timmar med henne, när hon jagade, vandrade och diade sina små.

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)