Nu är vi tillbaka på Svalbard

8 maj 2017

Vi har haft en underbar första tid på Svalbard denna vinter. Som alltid tar det lite tid att återanpassa sig till miljön här uppe: till de karga landskapen, vintern och luften. Det är en helt annan värld än den hemma i Sverige, som en helt annan planet. Det tar även en del tid att vänja sig igen vid ändlös snöskoterkörning.

Vi har haft en underbar första tid på Svalbard denna vinter. Som alltid tar det lite tid att återanpassa sig till miljön här uppe: till de karga landskapen, vintern och luften. Det är en helt annan värld än den hemma i Sverige, som en helt annan planet. Det tar även en del tid att vänja sig igen vid ändlös snöskoterkörning. Landskapen här förändras från år till år, de formas av tid, väder och vind, så varje år måste man undersöka nya förhållanden noggrant, och testa nya rutter över glaciärer och berg. Men oavsett hur väl vi planerar våra expeditioner vet vi aldrig exakt vad som väntar oss där ute.

För ett par dagar sedan såg vi den sista solnedgången denna vinter. Solen stannar nu över horisonten till slutet av augusti. Veckorna kring övergången till midnattssol ger oss nya och fantastiska färger nästan varje natt.

Vädret kan vara nyckfullt!

Väderprognoserna här uppe är ofta oerhört osäkra. Härom dagen körde vi ut från Longyearbyen till Spetsbergens östkust. Det var perfekta förhållanden, strålande solsken, nästan vindstilla, och prognosen lovade fortsatt fint väder. På vägen kör vi över en bergskedja täckt av glaciäris. På väg ner från dess högsta parti, några hundra meter över havet, när vi kom ner mot östkusten, stannade vi till för att vila lite och få i oss lite varm mat. Då såg vi låga, mörka moln över dra in över havsisen nedanför oss. Vinden tilltog och molnen rörde sig snabbt upp mot oss, och vidare över glaciären bakom oss – den väg vi kommit. Snabbt insåg vi att det bästa var att återvända. Snabbt befann vi oss i en whiteout, men lyckades säkert navigera tillbaks över glaciären. Hela vägen tillbaks till civilisationen i Longyearbyen var vi jagade av ovädret. Det är några timmars körning, så vi tog flera pauser på vägen. Varje gång såg vi ovädret bakom oss, i hög fart och samma riktning som oss. Allting när det gäller fältarbete här uppe handlar om säkerhet. Att veta när man ska stanna, eller vända om.

National Snow & Ice Data Center i U.S.A. har analyserat havsisen i Arktis under de senaste 38 åren, och under mars i år uppmättes till det minsta istäcket någonsin under den månaden.

Den långsiktiga trenden är klar: Arktis smälter. Men det finns variationer från år till år, och även variationer lokalt. Denna vinter har vi mer havsis än vi haft under senare år kring Svalbard. Det mesta är inte ny is, utan Nordpolens packis som drivit söderut och omfamnat ögruppen. Denna is är tunnare och mer instabil än någonsin, men hjälper ändå till att kyla ned Svalbard denna vinter. Det är kortsiktigt goda nyheter för isbjörnarna här. Det är på isen de lever och finner sin föda. Nu har de chansen att äta sig mätta innan isen börjar smälta och bryta upp senare i vår och sommar. Många isbjörnar blir då fångar på land, där de ska vänta på nästa vinter då de kan finna mat igen.

De goda isförhållandena nu gör dessutom vårt arbete enklare, då det blir enklare att ta sig fram med snöskoter, ut i isbjörnsland.

Vi ska nu under den närmaste tiden göra ett par expeditioner ut på de frusna fjordarna och haven, framförallt i Spetsbergens norra och östra delar. Senare i maj är det dags för en lång expedition med båt tillsammans med ett par av världens absolut främsta fotografer, fantastiska Paul Nicklen och Cristina Mittermeier för National Geographic och Sea Legacy. Ett oerhört ärofyllt uppdrag för oss. Allt vårt fokus ligger på isbjörnen och de klimatförändringar som håller på att rasera dess värld.

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)