Liv och lek på isen

3 september 2018

Det är ont om mat i Arktis, och den som finns är svårfångad. Kanske är det därför isbjörnen lever ensam. Med undantag av mammor som har sina ungar med sig vandrar isbjörnen ensam på isen året runt. Men några av dem är väldigt lekfulla, och kan nästan verka söka kontakt.

Det är ont om mat i Arktis, och den som finns är svårfångad. Kanske är det därför isbjörnen lever ensam. Med undantag av mammor som har sina ungar med sig vandrar isbjörnen ensam på isen året runt. Men några av dem är väldigt lekfulla, och kan nästan verka söka kontakt.

En isbjörn vi jobbade med ute i fält var en ung hona, troligtvis 3-4 år gammal. Vi var ute på snöskoter och hade parkerat en bit ifrån henne på isen. Vi följer ofta en isbjörn under flera timmar, ibland till och med dagar, på ett respektfullt och säkert avstånd. Det är viktigt att inte störa.

Vid ett tillfälle kom hon för nära oss, och vi var tvungna att snabbt backa en bit. Av misstag tappade jag en av mina handskar på isen, och hann inte plocka upp den. Isbjörnstjejen sprang snabbt fram och tog den i sin mun.

Och hon gillade den! Hon slungade den högt upp i luften, som om det vore en boll, och kastade sig sedan för att fånga den innan den landade på isen. Hon nästan jonglerade med den som om hon inte sysslat med annat och nickade den med huvudet som om hon spelade i Real Madrid. Hon lekte med handsken i nästan en timma. Sen hände det märkligaste… och mest underbara. Hon tog den i sin mun och gick rakt emot oss. Hon kom för nära, och just som jag skulle starta snöskotern för att backa iväg släppte hon ned handsken på isen, och backade själv iväg 10-20 meter. Hon lade sig ned, med handsken på isen mitt emellan oss. Hon tittade på mig. Tittade på handsken, och sen på mig igen. Som min hund, när hon vill att jag ska kasta bollen eller pinnen. Man ska inte personifiera eller humanisera vilda djur. Men ibland är det svårt att låta bli.

Text: Fredrik Granath Foto: Melissa Schäfer