Triumf Glass isbjörnsprojektet

Glasse är en isbjörn och har varit Triumf Glass varumärkessymbol sedan 1987.

Vad är då mer naturligt än att stötta isbjörnarna i Arktis?

 

Under våren/sommaren 2017 kommer ni fortlöpande kunna läsa om detta isbjörnsprojektet här.

Nu islutet av februari startar projektet åter upp igen med fältarbete på Svalbard.

 

 

 

Isbjörnen är helt beroende av havsisen för att jaga. När klimatet förändras och isen krymper, smälter isbjörnens livsmiljö bort. Arktis konung visar oss på ett konkret sätt hur den globala uppvärmningen bryter ner ekosystem.

 

Fotografen Melissa Schäfer och isbjörnsexperten och författaren Fredrik Granath, arbetar med projektet "Ground Zero". De tar med oss med över isen i Arktis och nära in på djurlivet som kämpar för sin överlevnad i en av de mest extrema, men samtidigt vackraste, miljöerna på vår planet.

 

Genom isbjörnens ögon får vi uppleva en värld i förändring. Framtiden för en levande planet är direkt kopplad till vad som sker i Arktis.

 

Projektet är internationellt och ska resultera i utställningar, film, fotobok m.m.

 

 

Visste du det här om isbjörnen?

- En isbjörn kan lukta sig till en säl på 30 km avstånd,

- ..... behöver 2 kilo fett om dagen för att överleva,

- ..... klarar av att hålla sin kroppstemperatur ända ner till 40 minusgrader,

- ..... kan springa med en hastighet av 40 km/tim,

- ..... har ungefär 10 cm fett runt om kroppen och

- ..... för c:a 12.000 år sedan fanns det isbjörnar även i Sverige.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rekordvärmen.

Upplagt 2018-09-24

 

Den extremt varma sommaren fick nog många att tänka till lite om vårt klimat. Man kan inte peka på en händelse, eller t.ex. denna sommar, och säga att den inträffat p.g.a. klimatförändringar och växthuseffekten. Men trenden är väldigt tydlig, och extremväder samt allt mer instabila vädersystem kommer att bli allt vanligare.

 

 

Den äldsta och tjockaste isen i Arktis har börjat bryta upp. Detta var väntat, men är alarmerande. Norr om Gränland finns tjock is, som fram tills nu legat fast året runt. Men i somras bröt den upp i flak. Detta på grund av varma vindar och en värmevåg skapad av de klimatförändringar vi nu upplever.

 

 

Perioden utan is runt Svalbard blir längre och längre för varje år.  Isbjörnen lever på isen, men är en fantastisk simmare. I en ny forskningsrapport berättas om en isbjörn på Svalbard som under juli förra året simmade i snitt 7,5 timmar om dagen. Det gör den för att komma till områden med is, eller isflak där sälarna ofta vilar.

 

 

Liv och lek på isen.

Upplagt 2018-09-03

 

Det är ont om mat i Arktis, och den som finns är svårfångad. Kanske är det därför isbjörnen lever ensam. Med undantag av mammor som har sina ungar med sig vandrar isbjörnen ensam på isen året runt. Men några av dem är väldigt lekfulla, och kan nästan verka söka kontakt. 

 

 

En isbjörn vi jobbade med ute i fält var en ung hona, troligtvis 3-4 år gammal. Vi var ute på snöskoter och hade parkerat en bit ifrån henne på isen. Vi följer ofta en isbjörn under flera timmar, ibland till och med dagar, på ett respektfullt och säkert avstånd. Det är viktigt att inte störa.

 

 

Vid ett tillfälle kom hon för nära oss, och vi var tvungna att snabbt backa en bit. Av misstag tappade jag en av mina handskar på isen, och hann inte plocka upp den. Isbjörnstjejen sprang snabbt fram och tog den i sin mun. 

 

 

Och hon gillade den! Hon slungade den högt upp i luften, som om det vore en boll, och kastade sig sedan för att fånga den innan den landade på isen. Hon nästan jonglerade med den som om hon inte sysslat med annat och nickade den med huvudet som om hon spelade i Real Madrid. Hon lekte med handsken i nästan en timma. Sen hände det märkligaste… och mest underbara. Hon tog den i sin mun och gick rakt emot oss. Hon kom för nära, och just som jag skulle starta snöskotern för att backa iväg släppte hon ned handsken på isen, och backade själv iväg 10-20 meter. Hon lade sig ned, med handsken på isen mitt emellan oss. Hon tittade på mig. Tittade på handsken, och sen på mig igen. Som min hund, när hon vill att jag ska kasta bollen eller pinnen. Man ska inte personifiera eller humanisera vilda djur. Men ibland är det svårt att låta bli.

 

Text: Fredrik Granath Foto: Melissa Schäfer

 

 

Den sista utposten.

Upplagt 2018-05-17

 

Bara en vecka tidigare var den ödsliga ön på 80 grader nord omgiven av Nordpolens packis. Men med varmare väder, havsströmmar och vind lämnade isen snabbt.

 

 

När vi närmar oss ön med vårt fartyg är isen redan över tio mil bort, och med sommaren runt hörnet ökar avståndet snabbt.

 

 

Detta är Karl XII Øya, norr om Nordaustlandet på Svalbard, namngiven efter svenske kung Karl XII (1682-1718). Norrut finns bara hav, och Nordpolen. Jag har varit här tidigare. Senast, för några år sedan, hittade jag en död tvåårig isbjörnsunge på stranden. Synen som möter oss denna gång är inte mycket bättre.

 

 

Högt upp på en bergssida ser vi en ung hanbjörn, troligtvis 3-4 år gammal, klättra högt upp för att försöka fånga fåglar. Han är väldigt mager. Med en lång sommar och höst utan is framför honom är det osäkert om han överlever till nästa vinter.

 

 

Isen, de frusna fjordarna och haven, är isbjörnens hem. Det är vad den behöver för att överleva. Tiden med öppna hav blir allt längre varje år, och syner som denna mer vanliga. Isbjörnar som blir strandsatta äter ingenting, eller väldigt lite, väntandes på ny vinter och is.

 

 

Text: Fredrik Granath. Foto: Melissa Schäfer 

 

Nu flyger vi äntligen norrut igen.

Upplagt 2018-03-21

Det onormala börjar bli det normala på Svalbard och många andra områden i Arktis. För ett par veckor sedan var det mildväder igen med ett ordentligt ösregn över stora delar av ögruppen. Den efterföljande kylan har inneburit att dalgångarna och tundran nu är täckta av ett lager blank is. Det samma gäller isen som lagt sig på fjordarna. Den är spegelblank. Vi får rapporter om att det är oerhört svårt att ta sig fram med snöskoter i vissa områden. En snöskoter behöver fäste för att inte slira omkring, och snö för sitt kylsystem. Men vi ska göra det bästa av situationen. 

 

Om ett par dagar reser vi ut på en tio dagar lång expedition med båten MS Freya som vi hyrt. Troligtvis åker vi upp till de nordliga delarna av Svalbard. Sedan blir det en tid ute med snöskoter. Förhoppningsvis ser förhållande bra ut då.

 

Målet är, som alltid, att dokumentera isbjörnens liv, och den situation den befinner sig i med ett allt varmare klimat. Vi har stora förhoppningar på fint material. Och i början av april stöter vi kanske på dessa söta småttingar, sälkutarna, som då föds.

 

Sälunge på Svalbard

 

Vi återvänder hem i början av juni. Vi ska försöka komma in med en rapport mellan våra expeditioner, annars hörs vi i sommar!

Text Fredrik Granath, Foto Melissa Schäfer

 

 

Regn i januari

 

Upplagt 2018-01-29

 

Svalbards ekosystem, där isbjörnen är på toppen, är i stor fara. Nu i januari är fjordarna runt Spetsbergen fortfarande öppet vatten, i väntan på vinterns is. Häromdagen regnade det på Svalbard. Mitt i den djupaste och mörkaste polarnatten, mitt i vintern kom ett ordentligt ösregn. Det är skrämmande.

Isbjörnen tillbringar större delen av sitt liv på det frusna havet, men den är också beroende av tillgången till land. I slutet av oktober, när vintern sveper in över Arktis och packisen, går en dräktig isbjörnshona upp på land. På en snöig bergssluttning nära havet letar hon noggrant upp en plats för att gräva ut ett ide. I mer än fyra månader kommer hon att söka skydd för att föda och vårda nytt liv. Vid nyår har hon oftast två ungar. Efter att ha diat dem hela vintern i idet kommer hon ut i slutet av mars.

 

Tidigare kunde Svalbards isbjörnar enkelt bara gå upp på land för att bygga sina iden. Men under de senaste 10-15 åren har isen dragit sig tillbaks, norrut och österut. De som nu vill bygga sina iden på Svalbard måste simma långa sträckor.

I höstas kunde isbjörnsforskarna på Norska Polarinstitutet följa en isbjörnshona med GPS-halsband simma fem dagar i sträck för att nå land.

Det finns såklart gränser för hur mycket en isbjörn klarar av. En så lång simtur är oerhört kostam för en hona som ska gå i ide, föda ungar och klara sig utan föda i fem månader. Även om hon klarar det, är hon troligtvis i så dålig kondition när hon kommer ut att hennes ungar får svårigheter. Och finns det ingen vinteris när de kommer ut blir problemen ännu större. Hennes ungar kan inte simma långt, och överlever inte länge i det kalla vattnet.

En del isbjörnar har nu troligtvis flyttat till ryska Franz Josefs Land, som ligger ca 50 landmil nordost om Svalbard i Ishavet. Men de förändringar vi ser på Svalbard sker även där, om än lite långsammare.

När all is är borta har isbjörnen ingenstans att ta vägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På grund av hur vi lever och konsumerar håller vintern på att försvinna från vår planet. Bara genom att minska våra utsläpp av koldioxid, våra “fotavtryck”, kan vi hejda denna utveckling. Läs på. Prata med familj och vänner. Höj din röst. Det är inte för sent. Men vi måste hjälpas åt.

 

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

Polarnatt i norr

 

Upplagt 2018-01-12

 

Ännu råder polarnatt uppe i norr. Månen, norrskenen och stjärnorna lyser upp de snötäckta landskapen. Vinterns is har sakta börjat omfamna ögruppen. Dels driver en del av Nordpolens packis söderut, och dels fryser fjordar och hav till med de sjunkande temperaturerna. 

 

 

 

En del isbjörnar följde med packisen norrut förra sommaren, och kommer nu tillbaks till Svalbard. Andra björnar har vandrat och vilat på land, i princip utan mat, väntandes på den is som nu snart skall komma. För dem betyder vintern allt. I februari börjar solen komma tillbaks, och landskapen färgas i rosa, rött, lila och turkost. Det är en magisk tid.  Här hemma förbereder vi oss nu för en ny vinter med isbjörnarna på Svalbard. I början av mars flyger vi tillbaks, och kommer att arbeta till juni. Mycket spännande är på gång. Mer om detta i kommande bloggposter.

 

 

I veckan kom förväntade, men dåliga nyheter. 2017 var det näst varmaste året sedan mätningarnas start för 137 år sedan, enligt NASA. 16 av de 17 varmaste åren har inträffat sedan år 2000. Året var det varmaste om man bortser från år med en El Niño. (El Niño är en vädereffekt som värmer upp havsströmmar i Stilla Havet med flera grader, och påverkar hela jordens klimat).

 

 

 

Några fakta:
—  Nivåerna av koldioxid i luften är på sin högsta nivå på 650 000 år. (Historiska nivåer har man bl.a kunnat mäta med hjälp av iskärnor från Antarktis).
—  Havsisen när den når sitt årliga minimum under sensommaren minkar med över 13% varje årtionde.
—  Våra glaciärer smälter med 286 miljarder ton per år.
—  Havsnivån höjs med 3,4 millimeter per år. (Källa: NASA)

Allt detta accelererar i en hastighet som är svår att förutse. En anledning till detta är att is och snö reflekterar solstrålarna och deras värme ut i atmosfären. Mörka hav och landområden utan snö däremot, absorberar solvärmen. Med andra ord: ju mer det smälter, ju snabbare smälter det.

 

 

Effekterna är många. Som vi brukar säga: det som händer i Arktis stannar inte i Arktis. Men det är där uppe vi ser klimatförändringarna snabbast och tydligast. Det är därför isbjörnen är så viktig. Inte bara för att vi bryr oss om den, utan för att vi genom att följa isbjörnen kan se vad som sker med hela jordens klimat. Triumf Glass projekt är oerhört viktigt. Lösningen på våra klimatproblem är inte EN. Den är många. Och en bit av detta pussel är faktiskt Glasse och Isbjörnsprojektet. 

 

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

 

 

Sommaren med Svalbards isbjörnar

 

Upplagt 2017-11-30

 

I början av sommaren var vi ute på en lång expedition med båt runt Svalbard. Denna gång i samarbete med Paul Nicklen och Christina Mittermeier, två av världens absolut bästa fotografer, för Sea Legacy och National Geographic. Sea Legacy leds av Paul och Cristina och de arbetar för havens framtid och välmående.

 

 

 

Vår nästan tre veckor långa expedition tog oss runt Svalbard, upp till Nordpolens packis, för att dokumentera klimatförändringar och isbjörnen, som kämpar för sitt liv i frontlinjen.

 

 

 

Arbetet var oerhört framgångsrikt. Vi hade för en gångs skull tur med vädret nästan hela tiden, vilket underlättar arbetet oerhört. Vi träffade på drygt 20 isbjörnar, varav några vi hade möjlighet att arbeta nära under lång tid. T.ex denna isbjörnsfamilj som busade i det lätta snöfallet en sen kväll: https://www.instagram.com/p/BUmr3opDS9b/

 

 

Arktis värms upp nästan dubbelt så snabbt som resten av världen, och isen i norr, isbjörnens hem, smälter. Vi bombarderas med fakta, diagram, mörka rubriker och dystra prognoser om vår planets tillstånd och vad klimatförändringarna resulterar i. Som individ är det lätt att då stoppa huvudet i sanden, och låtsas som att det inte angår oss, eller att problemen är ”för stora”, och att vi inte kan göra något åt dem. Det är enkelt att känna sig resignerad och pessimistisk. Men inget kan vara mer felaktigt. Det finns så mycket hopp.

 

 

Som individer är det mycket vi kan göra. Och en miljon människor, t.o.m en miljard, består av individer. Självklart ska vi vända denna negativa trend. Av en mycket enkel anledning: vi måste. För om vi förstör och smutsar ned vår planet till den grad att den blir obeboelig har vi ingenstans att ta vägen. En isbjörn utan is visar detta på ett mycket tydligt sätt.

 

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

Vinterns fältarbete på Svalbard.

 

Upplagt 2017-09-18

 

Isbjörnarna hade en förhållandevis bra vinter och vår på Svalbard. Den började som vintrarna gjort mest de senaste åren: väldigt lite is. Men i mars drev Nordpolens packis söderut, fyllde fjordar och hav runt Svalbard, och innebar även en nedkylning. Det innebar ett tillfälligt bandage på ett ekosystem som håller på att falla sönder. För trots att Svalbard fick mycket is, hade Arktis som helhet, som vi nämnt tidigare, det minsta istäcket någonsin under mars.

 

 

Mycket tid i vintras spenderade vi på det frusna havet utanför Spetsbergens östkust, Mohnbukta. Som basläger använde vi den fångstsstuga som finns där. Stugan, byggd av isbjörnsjägare 1928, är ungefär lika stor som ett normalstort badrum, och innehåller precis allt det man behöver, men inget mer. En liten vedugn, ett bord och en våningssäng. Den är ganska mysig, och oavsett hur isande kallt det är utanför kan man värma upp den till bastutemperatur på nolltid. Och framförallt: den har väggar och tak som håller isbjörnar ute. Det är fördelen med en stuga. I tält blir allting väldigt arbetsamt, då en av oss måste vara vaken och hålla vakt mot isbjörnar. Vi får då sova i skift och sömnen blir inte särskilt bra. Dessutom tar det mycket tid, då vi bara är två. Så stugan är fin att kunna använda.

 

 

I Mohnbukta har jag spenderat oerhört mycket tid i under åren, och upplevt mer än jag någonsin trodde jag skulle under min livstid. Whiteouts, stormar, olyckor och nära-döden-upplevelser. Men också allt det vackra: polarnatt, midnattsol, fantastiska möten med isbjörnar. Och det var här Melissa mötte sin första isbjörn förra vintern, den vackra hona vi döpte till Helen, som senare Leonardo DiCaprio spred över världen.

 

 

 

Nu mötte vi en hona som mycket väl skulle kunna vara Helen. Nu med två små årsungar. Ungarna hade fötts i ett ide runt nyåret, troligtvis på en bergssida nära isen där vi mötte dem. Nu hade de nyss kommit ut ur idet för första gången, och mammans desperata jakt på föda hade påbörjats. Hon hade inte ätit sedan hon byggde sitt ide för att föda, i oktober eller november året innan. Den första tiden ute på isen är oerhört viktig för överlevnaden för den här lilla familjen. Det är där isbjörnen finner sin föda: säl. I maj-juni börjar isen smälta och bryta upp, så det gäller att äta så mycket som möjligt under dessa veckor, för tuffa tider väntar.

 

 

Det innebär också ett stort ansvar för oss, som försöker dokumentera deras liv. Under inga omständigheter får vi störa dem. Men denna mamma var oerhört avslappnad, och brydde sig inte mycket om oss. Vi hade många underbara timmar med henne, när hon jagade, vandrade och diade sina små.

 

 

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

 

Vad kan vi göra för att hjälpa isbjörnarna?

 

Upplagt 2017-06-15

 

Det viktigaste är kunskap. Läs på om klimatförändringarna, om vad som orsakar dem och vilka effekterna blir om vi inte försöker stoppa dem. Det är ganska enkelt. Prata sedan med familj och vänner om det.

 

 

Det finns många små och enkla steg att ta. Till exempel: kom ihåg att släcka lampor och stänga av elektriska apparater när du lämnar ett rum eller går hemifrån. Är ditt hem tomt dagtid går det kanske att sänka temperaturen ett par grader. Det samma nattetid när du sover. Gå, cykla eller ta kollektivtrafik istället för bil. Ta med din egen påse när du handlar mat. Ät mindre kött. Försök köpa lokalt producerad mat. Och när det är dags för val - rösta på någon som tar vår miljö på allvar.

 

 

Det viktigaste är att ta hänsyn till vår fina planet i ditt vardagliga liv. När man gör det kommer mycket automatiskt. Tänk på jorden som ditt hem, för det är vad den är. Om du spiller kaffe eller tappar något skräp på golvet i ditt hem, din lägenhet eller hus, städar du då upp det? Självklart gör du det. Om ditt hem brinner, försöker du släcka branden? Det gör du. Denna planet är vårt hem. Vi har ingen annanstans att ta vägen. Så låt oss ta hand om den, och allt fantastiskt liv vi delar den med.

 

 

Det som är bra för isbjörnarna är bra för oss. 

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

Nu är vi tillbaka på Svalbard

 

Upplagt 2017-05-08

 

Vi har haft en underbar första tid på Svalbard denna vinter. Som alltid tar det lite tid att återanpassa sig till miljön här uppe: till de karga landskapen, vintern och luften. Det är en helt annan värld än den hemma i Sverige, som en helt annan planet. Det tar även en del tid att vänja sig igen vid ändlös snöskoterkörning. Landskapen här förändras från år till år, de formas av tid, väder och vind, så varje år måste man undersöka nya förhållanden noggrant, och testa nya rutter över glaciärer och berg. Men oavsett hur väl vi planerar våra expeditioner vet vi aldrig exakt vad som väntar oss där ute.

 


 
För ett par dagar sedan såg vi den sista solnedgången denna vinter. Solen stannar nu över horisonten till slutet av augusti. Veckorna kring övergången till midnattssol ger oss nya och fantastiska färger nästan varje natt.

 


Väderprognoserna här uppe är ofta oerhört osäkra. Härom dagen körde vi ut från Longyearbyen till Spetsbergens östkust. Det var perfekta förhållanden, strålande solsken, nästan vindstilla, och prognosen lovade fortsatt fint väder. På vägen kör vi över en bergskedja täckt av glaciäris. På väg ner från dess högsta parti, några hundra meter över havet, när vi kom ner mot östkusten, stannade vi till för att vila lite och få i oss lite varm mat. Då såg vi låga, mörka moln över dra in över havsisen nedanför oss. Vinden tilltog och molnen rörde sig snabbt upp mot oss, och vidare över glaciären bakom oss - den väg vi kommit. Snabbt insåg vi att det bästa var att återvända. Snabbt befann vi oss i en whiteout, men lyckades säkert navigera tillbaks över glaciären. Hela vägen tillbaks till civilisationen i Longyearbyen var vi jagade av ovädret. Det är några timmars körning, så vi tog flera pauser på vägen. Varje gång såg vi övädret bakom oss, i hög fart och samma riktning som oss. Allting när det gäller fältarbete här uppe handlar om säkerhet. Att veta när man ska stanna, eller vända om.

 


 
National Snow & Ice Data Center i U.S.A. har analyserat havsisen i Arktis under de senaste 38 åren, och under mars i år uppmättes till det minsta istäcket någonsin under den månaden. 

Den långsiktiga trenden är klar: Arktis smälter. Men det finns variationer från år till år, och även variationer lokalt. Denna vinter har vi mer havsis än vi haft under senare år kring Svalbard. Det mesta är inte ny is, utan Nordpolens packis som drivit söderut och omfamnat ögruppen. Denna is är tunnare och mer instabil än någonsin, men hjälper ändå till att kyla ned Svalbard denna vinter. Det är kortsiktigt goda nyheter för isbjörnarna här. Det är på isen de lever och finner sin föda. Nu har de chansen att äta sig mätta innan isen börjar smälta och bryta upp senare i vår och sommar. Många isbjörnar blir då fångar på land, där de ska vänta på nästa vinter då de kan finna mat igen.

 


 
De goda isförhållandena nu gör dessutom vårt arbete enklare, då det blir enklare att ta sig fram med snöskoter, ut i isbjörnsland.

 

 
Vi ska nu under den närmaste tiden göra ett par expeditioner ut på de frusna fjordarna och haven, framförallt i Spetsbergens norra och östra delar. Senare i maj är det dags för en lång expedition med båt tillsammans med ett par av världens absolut främsta fotografer, fantastiska Paul Nicklen och Cristina Mittermeier för National Geographic och Sea Legacy. Ett oerhört ärofyllt uppdrag för oss. Allt vårt fokus ligger på isbjörnen och de klimatförändringar som håller på att rasera dess värld. 

 


 
Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

Ett varmare klimat är det stora hotet mot isbjörnen, men det finns även andra faror. 

 

Upplagt 2017-01-19

 

I december kom fantastiska nyheter som innebär en stor framgång för isbjörnen, Arktis och vår planet. President Barack Obama gav permanent skydd åt hela den amerikanska delen av Tjuktjerhavet samt en större del av Beauforthavet, totalt över sju miljoner hektar, och förbjöd all prospektering av olja och gas i dessa känsliga områden. Det blir svårt, förmodligen omöjligt, för den tillträdande presidenten Donald Trump, att ändra på detta. Samtidigt tillkännagav Kanadas premiärminister Justin Trudeau att man stoppar all efterforskning av olja och gas i sina arktiska hav och vatten. 

 

Detta innebär livsnödvändigt skydd åt allt marint liv och ekologiska resurser samt de ursprungsbefolkningar i området som är beroende av dessa och sin natur.  För en region som redan är under enorm press från klimatförändringar är detta oerhört viktigt. 

Det är även viktigt för isbjörnarna på Svalbard. Arktis är stort, och de aktuella områdena ligger långt bort, men allting är sammankopplat genom naturens vidunderliga nervsystem av vind-, vatten- och klimatsystem. Dessutom sätter det press på Norge och Ryssland att

vara väldigt försiktiga med att flytta sin oljeutvinning längre norrut - närmare Svalbard och

andra områden som är viktiga för isbjörnen.

 

Svalbards isbjörnspopulation delas med ryska Franz Josefs Land - en ögrupp liknande Svalbard som ligger ca 50 landmil nordost i Ishavet. Många isbjörnar följer havsisen när den rör sig genom årstiderna, och spenderar sommaren kring Franz Josefs Land och vintern runt Svalbard. Därför är det viktigt för Svalbards isbjörnar hur Ryssland agerar.

 

 

Oljeutsläpp i arktiska vatten är förödande för natur och djurliv där uppe. Det finns inga beprövade metoder att begränsa och rensa upp efter oljeutsläpp i kalla vatten. Om en region kan återhämta sig överhuvudtaget tar det troligtvis årtionden. Men det handlar inte bara om spill och utsläpp. Ökad mänsklig närvaro och aktivitet i samband med oljeutvinning så här långt norrut stör djurlivet på många sätt. Valar och andra djur i havet använder ljud för att kommunicera, navigera och finna mat i det ofta mörka havet. Oljud från olje- och gasindustrin kan vara öronbedövande och resultera i skador, förvirring och till och med död. Nu är det dags för Norge och Ryssland att följa dessa fina fotspår.

 

 

Hemma i Sverige håller vi nu på och förbereder oss för vinterns och vårens arbete med isbjörnarna uppe på Svalbard. Vi går igenom utrustning, kollar iskartor och prognoser, säkerställer att logistik i form av snöskotrar, båtar och annat är klar, och mycket annat. 

 

 

   

Tusen små bitar måste vara på plats innan vi åker upp. Det har varit en varm vinter hittills på Svalbard, men pack-isen har så sakteliga börjat omfamna ögruppen och vi hoppas på bra förhållanden om några veckor. Vi börjar med ett par längre expeditioner ute i fjordarna och på havsisen med snöskoter, och avslutar med en tre veckor lång expedition med båt under maj.

 

 

Vi hörs under resans gång!

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

Rapport från Svalbard 3 december 2016

 

Hemma i Sverige har vi nu fullt upp med förberedelser inför den kommande vintern och våren på Svalbard. Mycket har hänt med projektet, och snart kan vi avslöja några spännande nyheter. 2017 blir spännande.

 

Att få leva och arbeta med isbjörnar är ett oerhört privilegium. Jag minns varje enskilt möte genom de gångna åren. De är alla olika - individer. Och varje ansikte berättar en egen historia. Jag blir fortfarande så oerhört imponerad av den enorma kraft och skönhet dessa varelser besitter. Man ska ogärna personifiera vilda djur, men ibland är det omöjligt att inte göra det. Och kanske är det därför det smärtar så oerhört när jag ser vad som sker i Arktis. 

 

Det finns en brutal verklighet bakom all forskning, siffror och statistik vi så ofta hör om. Klimatförändringarna och den globala uppvärmningen är verkliga. Jag har bevittnat förändringarna med egna ögon under de senaste femton åren. Områden där vi tog oss fram till fots eller med snöskoter bara för några år sedan är nu bara tillgängliga med båt. Betydelsen av dokumentation, utbildning och information om vad som sker är nu viktigare än någonsin.

 

Människans utsläpp av växthusgaser är den främsta anledningen till denna uppvärmning. Det är fakta, inte som vissa vill få det till, en politisk åsikt. Det är inte för sent att stoppa denna negativa trend. Men då måste vi alla spela en roll.

 

2016 har varit oerhört dåligt för kungen av Arktis. Inget område på jorden har så tydliga bevis på klimatförändringarna som Arktis. Rekordsvaga isar, höga temperaturer, hungriga isbjörnar och fiskbestånd som flyttar sig på grund av varmare vatten.

 

Oktober månad var den varmaste och mest nederbördsrika sedan man började mäta detta på Svalbard. Dessa väderförhållanden och höga temperaturer kommer samtidigt som isarna smälter med rekordfart. Istäcket på det Arktiska Havet var det minsta någonsin i oktober. Den snabba avsmältningen triggas av det varma vattnet. De delar av Arktiska Havet som inte är täckta är nu i höst 4°C varmare än normalt. Denna uppvärming är oerhört dåliga nyheter inte bara för isbjörnen, utan för hela ekosystem som nu är på gränsen att kollapsa.

 

”The Arctic Ring of Life” kallas det - området där Nordpolens pack-is möter öppen vatten och de nordligaste landområdena på vår planet. Där, omgivet av vatten fulla med liv och högre biologisk produktivitet än de djupare haven nära Nordpolen, ligger Svalbard. Det är här isbjörnen lever.

 

Allt eftersom vårt klimat blir varmare flyttas isgränsen längre norrut år till år, och avståndet mellan land och fruset hav ökar. Isbjörnen finner sin föda ute på isen, men är även beroende av tillgång till land, då det är där honorna bygger sina iden för att föda ungar. 

 

 

Isbjörnen är en fantastisk simmare. Den längsta uppmätta simturen gjordes av en hona försedd med GPS-halsband som simmade nio dygn i sträck, otroliga 687 kilometer. Men det finns gränser även för isbjörnens styrka och uthållighet. Och även om isbjörnen skulle kunna simma till land på hösten när den bygger sitt ide för att föda, behövs fruset hav när den kommer ut ur idet med sina ungar på våren. Ungarna saknar kroppsfett för att överleva länge i det kalla vattnet. 

 

 

 

 

 

 

 

I januari åker vi upp till Svalbard och isbjörnarna igen. Vi börjar i den mörkaste och djupaste polarnatten, och kommer att arbeta mer eller mindre oavbrutet på ögruppen ända in i midnattsolens juni. Vi hörs under resans gång!

 

Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rapport från Svalbard 9 september 2016

 

Efter en lång vinter på Svalbard när vi tagit oss fram med snöskoter, åkte vi under maj ut med båt i två veckor. Hårda vindar, hög sjö och tät dimma blandades med fantastiska möten med djurliv och Svalbards oerhörda natur.

 

Det har varit ett svårt år för isbjörnarna på Svalbard så här långt. Vi har upplevt rekordhöga temperaturer, inte bara på Svalbard, men i hela Arktis. Ösregnet på nyårsdagen som vi berättade om tidigare satte tonen för det som komma skulle. De normalt frusna fjordarna och haven runt om Svalbard har i stort sett fortsatt vara fria från is hela vintern och våren.

 

Isbjörnen är en vandrare. I en konstant jakt på föda är den ständigt i rörelse. En del isbjörnar följer havsisen, Nordpolens iskant som är i ständig rörelse och förändring genom årstiderna.

 

 

Som "Kara". En 13 år gammal hona som fångades av Norska Polarinstitutets forskare på Svalbard i April 2013, och försågs med ett GPS-halsband. När hon släpptes började hon vandra österut. Hon simmade i dagar och vandrade mil efter mil på isen. Hon passerade Frans Josefs Land och kom hela vägen till Severnay Zemlya i ryska Arktis innan hon vände om och tog sig tillbakts till Frans Josefs Land. I december samma år hade Kara passerat sex tidszoner och vandrat och simmat över tre hundra mil. Då upphörde signalen från hennes halsband, troligtvis för att hon gick i ide för att föda ungar.

 

 

 

 

 

 

Men många isbjörnar är mer ”lokala”, och håller sig inom ett begränsat område, och dessa har stora problem i år. De blir fast på land, med lite, eller ingenting, att äta under många månader.

 

De flesta isbjörnar vi träffade den gångna vintern och våren var på Spetsbergens östkust, där mindre små bukter hade frusit till is. Dessa små områden blev gemensam nämnare för många isbjörnar som tvingades konkurrera om de få sälar som vågade sig upp på isen. Detta har varit bra för foton, men inte så bra för anledningen vi tar dem - isbjörnarna, som normalt sett försöker undvika varandra. Till exempel var de isbjörnsmammor med små ungar vi såg där ständigt på flykt för att komma undan andra isbjörnar och skydda sina ungar. Det gör det svårt att finna mat för de som behöver den mest.

 

 

 

Bilden till höger är på en ung hane vi träffade på i slutet av maj i detta område. Nu, några veckor senare, är det helt isfritt runt Svalbard. Förhoppningsvis har han vandrat och simmat norrut nu, till isen, som nu är långt från Svalbard. De isbjörnar som nu är kvar på land kommer troligtvis att få vänta till januari nästa år för att hitta mat. Fram till dess gäller det att vila och spara energi, och kanske hitta några fågelägg eller ett renkadaver på land.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Charles Darwin skrev att ”det är inte alltid det starkaste släktet som överlever, inte heller det mest begåvade, utan det som är anpasslig nog till förändring”. Isbjörnen kom troligtvis till genom denna förmåga. Den tros ha utvecklats från en population av brunbjörnar som blev isolerade av inlandsis under en lång tid i östra Sibirien. Problemet nu är att den uppvärmning vi ser sker för fort. Inom några få år förväntas Arktis vara helt fritt från fruset hav sommartid, och ju längre denna tid blir varje sommar, ju svårare blir det för isbjörnen att överleva.

 

Text och bild: Fotograf Melissa Schäfer och isbjörnsexperten och författaren Fredrik Granath, arbetar med projektet "Ground Zero

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rapport från Svalbard 18 april 2016

 

Vårt arbete på Svalbard går bra. Mycket tid går som alltid åt till allting “runtomkring” - utrustning, logistik, säkerhet och mycket annat som är speciellt för fältarbete i norra Arktis. Denna vinter har dessutom arbetet försvårats på grund av bristen på is. Förberedelser och planering har varit mer komplicerade och när vi nu tar oss runt på ögruppen får vi resa svårare vägar, och har mindre områden ute på isen för att arbeta med våra kära isbjörnar.

 

Jag och min partner Melissa Schäfer har spenderat mycket tid på Svalbard, medan Brutus varit i Kanada och framgångsrikt följt isbjörnsmammor med ungar. Vi landade första gången i år på nyårsdagen i ösregn. Jag har arbetat på Svalbard i femton års tid och aldrig upplevt ett sådant regn, inte ens på sommaren. Men sedan har tiden tagit oss igenom den magiska polarnatten, när bara månen, stjärnorna och de färgsprakande norrskenen lyser upp landskapet, vidare genom den bitvis iskalla midvintern och nu in i midnattssolen. Norrsken på Svalbard. Fotograf Melissa Schäfer

 

Efter en tid med mildväder har vi de senaste dagarna äntligen fått lite kyla och klarare väder, vilket förenklar arbetet väsentligt, framförallt resandet. Vi tar oss fram med snöskoter, och många transportsträckor sker över höga bergspass och glaciärer - sträckor man ogärna kör med låga moln och dålig sikt.

 

I går hade vi ett fantastiskt möte med en ung isbjörnshona på Spetsbergens östkust. Nyfiken och vacker lekte hon runt ett litet isberg i ett par timmar innan hon vandrade iväg mot en av årets sista solnedgångar. Om några dagar är midnattssolen tillbaks, och solen stannar då över horisonten till slutet av augusti.

 

Isbjörn. Fotograf Melissa Schäfer

Just nu på Svalbard kommer isbjörnsmammorna ut ur sina iden med nyfödda ungar. Sedan i oktober-november har de tagit skydd under snö för att föda och ta hand om nytt liv, och när de nu kommer ut börjar en viktig och ofta desperat jakt på föda. Isbjörnarna är fullständigt beroende av havsis för att finna sitt primära byte - vikarsälen.

 

Men de nya mammorna har ingen aning om vad som väntar dem denna vinter. Många fjordar och stora delar av de vatten som omgärdar Svalbard, som normalt är frusna denna tid på året, är nu fria från is.

 

 

 

Den globala medeltemperaturen har denna vinter varit dramatiskt hög. Uppvärmningen är mest tydlig i Arktis, och havsisens utbredning har varit rekordlåg. När Arktis värms upp smälter is och snö, detta triggar en negativ spiral som betyder en allt snabbare uppvärmning eftersom mörka hav och en bar tundra absorberar mer värme från sol och atmosfär. Inget av detta är goda nyheter för Arktis.

 

Vid frontlinjen finns isbjörnarna, och denna vinter - de nyfödda ungarna på Svalbard. Isbjörn. Fotograf Melissa Schäfer

Isbjörnen är en bra termometer på vårt globala klimat och den uppvärmning vi nu ser. Med is som krymper och smälter försvinner isbjörnens territorium.

Kungen av Arktis visar oss hur den globala uppvärmningen stör vårt klimat.

 

Uppvärmningen syns först och tydligast i Arktis. Och det som sker i Arktis stannar inte i Arktis. Havsnivån kan komma att höjas dramatiskt, i värsta fall tvinga hundratals miljoner från sina hem. Extrema vädersystem, stormar, skogsbränder och många andra resultat av uppvärmningen kommer att bli mer vanliga.

 

Hälsningar Fredrik Granath (text) och Melissa Schäfer (bilder)

 

 

 

 

 

 

Denna sida använder cookies (läs mer). Du accepterar detta genom att fortsätta använda webbplatsen. Stäng rutan / acceptera.